Sommarhälsning 2017

Det känns som att det är dags för det årliga blogginlägget. Det sägs att man ska skriva på sin blogg regelbundet..detta sista var en släng av självironi. Hursomhelst, det är söndagmorgon. En vacker tidig stilla solig morgon. Mitt i juli. Jag står inför sista veckans arbete innan det blir sommarvila. Sista klienten hade jag för någon vecka sedan. Därefter pappersarbete. Bokslut, uppdatera löpande redovisning. Men även summering. Eftertankar. När det stillnar och tankarna stiger upp till ytan. Denna hälsning går i sommareldens tecken.

Vi var ute med båten igår. Gjorde upp en värmande liten eld. Jag älskar att tomstirra in i elden. Låta tystnaden lägga sig. Försjunka i Varat. Elden har sedan urminnes tider varit något människor har samlats kring. Det för mina tankar till gruppen. Under lång tid har jag varit kritisk till gruppterapi och grupper. Jag har intuitivt värjt mig mot olika hot som social konformism som kan släcka ut individualiteten, den osäkra människans överanpassning till andra. Överinvesteringen i den sociala dimensionen, som jag brukar tala om. Men för några år sedan var jag på kurs i Vence med Christer Sandahl, nestorn vad gäller grupper, och jag kommer aldrig glömma hans inledning. Han berättade om hur han fick syn på gruppgestalten och hur detta fångade hans intresse för grupper. Det här var intressant. Någonting pockade på uppmärksamhet inom mig. Intresset för gruppen var väckt.

Därefter gick jag en tvåårig utbildning i gruppanalys. Och det var verkligen ”a bumpy road”. Vår första handledare var inte speciellt bra (milt uttryckt). Vi bad om byte av handledare, som skapade stora svallvågor under lång tid. Jag gick även själv i gruppterapi. Jag ville lära mig grupp som egenterapi men även kunna ta ut svängarna rent privat. Det slutade med att jag blev ombedd att lämna gruppen. Jag kan förstå det. Det finns en gräns för vad en grupp kan hålla. Detta är en skillnad mot individualterapin. Jag var från början välvilligt inställd till gruppledaren, men med tiden blev jag alltmer kritiskt inställd. Min kritik av terapeuten skapade för stor spänning i gruppen. Beslutet att jag skulle lämna var därmed helt riktigt. Men det gjordes på fel sätt. Med distans till denna grupp-process har det ändå visat sig vara en mycket lärorik erfarenhet.

Det går inte att nog betona hur viktig egenterapin är för en terapeut. Det som är gemensamt för ”inte-tillräckligt-bra-terapeuter” är generellt att saknar tillräckligt med egenterapi och/eller handledning. Det brister även i insikt om den egna förmågan. Allt för många terapeuter lever med en slags persona om att de är bättre än vad de i själva verket är. Har man arbetat många år skapas en slags sedimentering. Fler år i yrket gör en inte alls automatiskt till en bättre terapeut. Tvärtom ökar risken för stagnation och kompetensbrist. Detta stärks av kollegorna inom kåren. Det finns ett systemfel där man inte kritiserar en kollega. Det är socialt tabu och det är verkligen synd. Därför forskning pekar på att ”terapeut-faktorn” är mycket viktig för utfallet. Bra terapeuter skapar bra terapier. Ju längre man arbetar desto större är risken för att ”bäst-före-datum” har passerat. Det säger sig själv att få klienter/patienter kan se igenom detta. Därför står hoppet till kollegorna. Här brister etiken när eller om kollegorna underlåter att framföra nödvändig kritik. Självrannsakan är dygd.

Inom filosofin säger man att kritiken är godsakerna. Ordet filosofi, står för att älska Sofia. Sofia kommer från gammalgrekiskan sofon, som kan betyda visdom eller sanning. Att älska sanning är sannerligen krävande. Men är samtidigt den verkligt kurativa faktorn. Jag brukar beskriva filosofi som en kärleksrelation. Men en kärv sådan.

Kritikens syfte är att nå fram till sanning. Detta leder in på den stora frågan om meningen med ens liv och hur man vill leva det. Det finns inom terapin en gammal indelning av skolor som antingen ”må-bra” eller ”söka-sanning”. Personligen tror jag på att det välmående som kommer av sanning är mer värt än det lättköpta. Så hur är det då med min egen självbild? Är jag den duktiga terapeuten med rätt att kritisera andra?

Jag tror att bra terapi sker i relationen. Det uppkommer mellan mig och den andre. Terapeutfaktorn är en viktig och nödvändig förutsättning, men inte hela sanningen. Det måste till något mer. Det är relationen. Med åren har jag blivit allt mer övertygad om relationens betydelse, vilket också styrks av forskning. De flesta studier visar att relationen är den överlägset viktigaste faktorn. Att man då fortfarande har en instrumentell syn på klienten/patienten är för mig obegripligt. Med denna instrumentella grundsyn på patienten göds övertron på diagnostik. Jag ställer aldrig diagnoser. Men jag har rätt till min åsikt som del av det intersubjektiva samspelet. En annan i mitt tycke tragisk utveckling är övertron på piller. Även denna grundsyn är kommen ur den instrumentella synen på patienten/klienten. Piller kan aldrig lösa livsproblem. Piller är inte medicin. I bästa fall kan de upprätthålla en funktion som skapar förutsättningar för genuin utveckling. Och för denna utveckling krävs sanning. Gillar man inte att det gör ont, och vill man må bra (kort sikt), så kommer man undvika sanning. Detta gäller både klienter och terapeuter. Sanning kan för terapeuter vara extremt utmanande för den professionella självkänslan.

Under terminen som gått har jag börjat samarbeta mer med psykologen My Frankl. My och jag driver torsdagsgruppen. Här förenar vi hennes affektiva perspektiv med mitt mer filosofiska synsätt. Det har blivit bra och spännande. Jag kan sitta i rummet och betrakta gruppen och bli berörd över hur fint det är att människor samlas och pratar om viktiga saker. Angelägna ting. Som i gamla tider, när man delade vad man hade på hjärtat med de andra kring elden. Så sympatierna för gruppen som möjlighet växer. Och tilltron till den individuella terapin minskar. Min insikt är att allt fler människor troligen skulle få bättre terapi i en god grupp än individuellt. Samtidigt är skepsisen hög mot gruppbehandling. Jag har full förståelse för det. Men budskapet är att på lång sikt kommer man hamna på plus. Denna övertygelse växer sig allt starkare. Efter varje gruppsession tar vi en stund i köket och går igenom vad som gjordes bra och mindre bra. Ständigt sökande efter sanning.

Min vilja är att starta fler grupper. Och grupper inom flera fält. Inte bara behandling. Gruppanalysen är bred och kan tillämpas på flera olika områden. Jag arbetar bland annat med värdegrunder. Jag har utvecklat ett koncept för grupper och utveckling av värdegrunder som jag tror på. Jag har under flera år undervisat i etik och värdeteori på IFL vid Handelshögskolan. Jag vill ta det ett steg till och föra in gruppen i diskussionen om värderingar. Värderingar som tanketema är en ständig följeslagare genom livet. Det är så fantastiskt berikande att tänka genom värderingar. Insikten om att man kan leva ett helt liv med ”felaktiga” värderingar är svindlande. Detta blir tydligt när man betänker dramatiska händelser som vi alla är med om.

Jag började min yrkesbana som ekonom och förvånande märker jag att intresset för ekonomi och framför allt de finansiella marknaderna har återkommit i mitt liv. Under de senaste två åren har jag börjat bygga upp kompetens inom helt andra områden som behaviour finance, finansfilosofi och andra närliggande spännande forskningsområden i framkant vad gäller människans hjärna och finansiella beslut. Min tanke är att förena allt detta i grupp vad det lider. Jag skulle vilja testa hur det gruppanalytiska perspektivet kan tillämpas inom finans. Givetvis kombinerat med filosofiska existentiella dimensioner. Framför allt tänker jag på lärande och utveckling på ett nytt sätt. Ordet existens betyder som jag ser det egentligen utveckling (stå ut). Att utvecklas är en övergripande mening med människans liv.

Allt detta sista låter säkert rätt flummigt. Och det är det! Vi får se vad det blir av det hela. Tankar i sin linda. Men det är spännande. Jag har märkt att de finansiella marknaderna kan användas som ett gigantiskt projektivt psykologiskt test, vilket är en möjlighet som många missar. De flesta tror att utbytet är pengar, när det i själva verket handlar om självkännedom. I många fall kan det ge bättre djup än de flesta terapier. Människans förhållande till pengar är en djupgående existentiell angelägenhet. Hon pendlar mellan rädsla och girighet. Hon tror att målbilden är att tjäna pengar och vet lite om värdet av pengar. Pengar har inte egenvärde. Här kommer utvecklingspsykologin kunskaper om bland annat brist in. Ekonomisk stress och brist på kärlek och omsorg tar sig kompenserande uttryck som längtan efter vad pengar kan ge. Jag har pratat med en del klienter som arbetar inom finans om mina tankar och planer och har fått en positiv respons. Här finns det saker att utveckla med andra ord.

Det känns som att det är dags att avrunda denna sommarhälsning. För de som följer vår praktik på Insikt önskar jag alla en vilsam och skön sommar. Passa på och njut av den korta tid då Sverige passerar denna plats i universum. Försjunk ner tillsammans med andra i livets djupare skikt och upplev den existentiella tillit som man hittar på djupare vatten. Det går att simma även om man inte bottnar. Var inte rädd för djup. Och tänk på att djupsinnig och tungsint är två helt skilda saker.

Lev väl!

Jan Aronsson

 

 

 

 

Kommentarer är avstängda