Existentiella samtal som läkande samtal 1.0

Existentiella samtal som läkande samtal 1.0 (utkast till kommande antologi)

Jan Aronsson

 Introduktion och syfte

I denna text är min ambition att dela några insikter och erfarenheter under temat läkande samtal. För att vara mer precis kommer min behandling av temat ha sin utgångspunkt i existentiell filosofi. Jag betraktar existentiell filosofi som en precisering av det vidare begreppet filosofi. Den existentiella filosofin, som jag ser det, har sitt fokus på den mänskliga situationen. Vad är en människa? Vad (om någon) är meningen med människans liv? Vilka är villkoren för den mänskliga existensen? Hur ser det goda mänskliga livet ut? Hur ser det goda mänskliga samtalet ut? Hur är det läkande mänskliga samtalet beskaffat? Denna typ av frågor är metafysiska i den bemärkelsen att de aldrig kan få ett slutgiltigt svar samtidigt som människan är dömd att på något sätt förhålla sig till den mänskliga existensens grundfrågor. Även om man är fullkomligt ointresserad, är även detta ett sätt att förhålla sig till dessa frågor. För att tala med Sartre, att inte välja är även det ett val. Det passiva valet kommer generera konsekvenser som människan vara sig hen vill eller inte tvingas att leva med. Kanske är det så att det viktiga inte är själva valet, utan hur man lever med de konsekvenser som följer av det aktiva eller passiva valet.

Ett viktigt tema inom moralfilosofin är vad man kallar underlåtelsesynder. Förenklat kan man beskriva detta som den omoraliska passiviteten vid krav på handling. Föreställ dig att du sitter en kväll på en uteservering vid Humlegården i Stockholm. En ung kvinna blir antastad av två män och släpad in i ett buskage. Du känner dig lätt irriterad över distraktionen och fortsätter läppja på det kalla vita vinet och fortsätter konversationen med din vän. Du gör alltså ingenting. Exemplet vill visa på en underlåtelsesynd. Denna mänskliga situation kan med fördel undersökas existentiellt ur moralisk synvinkel. De flesta skulle nog påstå att du borde göra någonting, att din passivitet bryter mot allmänt accepterade sociala moraliska normer. Analogt kan vi tillämpa detta resonemang vad gäller mellanmänskliga samtal. Hur ser underlåtelsesynderna ut i de mellanmänskliga samtalen? Mamman som ignorerar sitt barn upptagen med att uppdatera sin status på Facebook. Pappan upptagen med sin laptop samtidigt som sonen försöker berätta hur det gick i den senaste fotbollsmatchen. Pojkvännen som fortsätter se på filmen samtidigt som flickvännen försöker få emotionell kontakt. Systern som börjar tänka på sin egen relation när brodern berättar att hans sambo varit otrogen. Läkaren som stirrar in i skärmen och skriver i journalen samtidigt som patienten försöker formulera sina besvär. Psykologen som ser på klockan och längtar efter att timmen ska ta slut. Biträdet som tar ut sin irritation och frustration på den besvärliga patienten. Handläggaren på Försäkringskassan som förklarar att hen bara följer reglerna. Politikern som bara tänker på att bli omvald. Dessa utgör vanliga vardagliga exempel på underlåtelsesynder i mellanmänskliga samtal. Passivitet vid krav på handling. Brott mot allmänt accepterade moraliska normer ”så bör man inte göra”. På en socialt aggregerad nivå blir det tillsammans en giftig cocktail, vilket jag vill visa. Samtalet befinner sig på alla nivåer i vårt samhälle och hur det förs avgör samhällsutvecklingen. Vårt val och vårt ansvar.

Gemensamt för den här typen av exempel ovan är att det sker en känslomässig övergivenhet av den andre. Psykoanalytikerna har förtjänstfullt beskrivit hur den systematiska regelbundna känslomässiga övergivenheten leder fram till överdriven narcissism. Narcissism är dock en förutsättning för existens. Behovet av att känna sig speciell finns hos alla från tid till annan. Det finns således en naturlig och sund narcissism men en del menar att vi t o m har skapat det narcissistiska samhället som det nya normala. Enligt mitt synsätt har detta sin grund bl.a. i underlåtelsesynder i det mellanmänskliga samtalet. Vi har goda skäl att anta att övergivenhet av den andre i samtalet leder till psykisk smärta och därmed behov av psykiskt förvar (överdriven narcissism). Vanemässig övergivenhet får därmed allvarliga negativa konsekvenser i beteende och personlighet. Därför bör vi noggrant betänka hur våra systematiska misstag ser ut i vår regelmässiga kommunikation med andra människor. Både nära och kära såväl som okända. Min poäng är att vid varje samtal står vi inför ett grundläggande val: ska detta samtal vara ett läkande samtal, ett neutralt samtal, eller ett samtal som leder till negativa konsekvenser?

Självklart kan inte varje samtal vara ett läkande samtal. Men varje samtal kan åtminstone i teorin vara ett samtal som inte genererar mer smärta. Jag fick en fundamentalt viktig insikt i en intervju med George Michael (artisten). Han förklarade att han ”vägrade vara en negativ faktor” i den mänskliga tillvaron. Detta var ett viktigt existentiellt ställningstagande som gjorde starkt intryck på mig. Hur vill jag vara som människa? Här finns ett fundamentalt val att göra. Om han lyckades leva upp till sitt ideal eller inte vet jag inte. Vi bör skilja på våra ideal och hur väl vi lyckas. Moralfilosofen Kant formulerade kategoriska imperativ för att betona hur viktigt detta ställningstagande är (ref). Exempelvis att vi bör se andra människor som mål i sig, ej blott som medel. Läs gärna om denna mening tills du verkligen har förstått innebörden av Kants imperativ. I de exempel jag ger ovan är detta imperativ inte uppfyllt i något av fallen. Det som kännetecknar den narcissistiska människans försvar är människosynen att andra är till för mig. Dessa samtal som genereras ur en sådan kultur och samhällsutveckling är aldrig läkande, inte ens neutrala. De leder sannolikt till fördjupad psykisk ohälsa. Aristoteles talade till skillnad från Kants pliktetik om vilka viktiga egenskaper och karaktärsdrag människan bör utveckla (ethikos). Till skillnad från Kant som hävdade att vi bör satsa på regler, menade Aristoteles att vi bör satsa på människan och utveckla hennes goda förmågor. Aristoteles poäng är att goda handlingar följer av välutvecklade människor. Dina känslor bestäms av dina dygder. Därför är det viktigt att på fullt allvar föra samtal om hur vi bör vara som människor. Inte moralistiska samtal med dogmer, pekpinnar och fördömanden. Moralistiska samtal är aldrig läkande samtal. Men etiska samtal kan vara effektivt läkande samtal. Den moraliska grundfrågan blir hur vill du vara som människa? Hur vill du föra samtal med andra människor? Vad vill du att dessa samtal ska få för effekter? Sällan tror jag att vi människor tänker efter innan vi samtalar med någon om effekterna av samtalet. Vi är nog i de flesta fall alltför upptagna av vår egen självupptagenhet, ängslighet och oro över vår egen agenda. En enkel fråga att bära med sig är: hur blev detta för dig? Den behöver inte alltid uttalas. Det räcker med att den finns med dig vid slutet eller efter ett samtal.

Föreställ dig visionen av att många människor lägger sig till med intentionen att inför varje samtal vilja genomföra ett läkande samtal. Vad skulle vi människor då kunna uppnå? Hur skulle vårt framtida samhälle se ut? Tanken är svindlande.

Låt mig avsluta detta första stycke med ett exempel från mitt eget liv. Jag cyklar varje dag till jobbet. Varje dag passerar jag Slussen i Stockholm där omfattande ombyggnation pågår. Fotgängare och cyklister trängs och varje dag ser man hur okända människor skriker och bråkar med varandra. En dag var det min tur. En man skulle passera körbanan och jag tänkte att jag skulle hinna med god marginal passera på höger sida. Varmed han ökande tempot för att hinna springa in i min bakre del av cykeln. Det hände ingenting, jag kunde passera med tillräcklig marginal. Men mannen skrek ut sina grova förolämpningar och tömde sitt ovett över mig. Jag stannade och parkerade min cykel och gick tillbaka till mannen. Jag fick ögonkontakt med honom och ställde frågan: ”vad ger dig rätten att grovt förolämpa någon du inte känner?” Han svarade: ”för att du är dum i huvet!” Jag svarade: ”ditt svar visar väl vem av oss som är dum i huvet.” Därefter gick tillbaka till min cykel och fortsatte färden. Var detta ett läkande samtal eller ett vanligt gräl?

Låt oss tillämpa frågan, hur blev det här för honom? Det går inte att säkert svara på, men min intention var att hindra utlevelse av min aggression och istället kanalisera denna i en fråga som kunde bli mer konstruktiv. Att förolämpa honom tillbaka i mitt svar var onödigt givetvis. Men kanske kommer han fundera över frågan om vad som ger honom rätten att förolämpa okända på stan? Då har samtalet fört med sig något gott. Kanske stannar det vid att jag var en ”dum jävel”. Jag är ganska stor till växten och när jag blir förbannad blir mina ögon svarta. Jag hade kunnat leva ut min brinnande affekt. Men istället besinnade jag mig och formulerade vad jag tyckte var den relevanta moraliska frågan. Det ger honom möjligheten till reflektion. Är ett reflekterande samtal ett läkande samtal? Ja, det är det. Reflektion är alltid läkande under förutsättning att det är sann reflektion. Det jag menar är att läkande samtal alltid är vidgande av medvetande och sann reflektion är själva handlingen som utför detta vidgande. I min egen reflektion över händelsen blev det ett läkande samtal. Min egen aggression kan antingen ställa till det för mig eller så lyckas jag omvända den energin till något mer konstruktivt. Det får mig att tänka över frågan, hur vill jag vara mot människor som förolämpar mig? Att avstå, stå tillbaka och bara vara med sina egna känslomässiga reaktioner är svårt men kan vara mödan väl värd. Blev vårt samtal ett läkande samtal för mannen? Jag tror att hur vi bemöter andra sätter sina spår och frön planteras. I talesättet att ingen människa är en ö hägrar en djup sanning. Kanske kommer han att tänka på detta nästa gång han okontrollerat öser sitt ovett över någon. Då har samtalet varit ett läkande samtal. Intentionen för samtalet är alltså mycket viktig. Den goda viljan. Poängen är att medvetet ha med sig syftet in i ett samtal. Ska detta bli ett läkande samtal? Har det förutsättningar att bli ett läkande samtal? Hur kan jag vakta på om det är ett svårt samtal, att undvika att det skapar onödig smärta? Verbalt våld föder verbalt våld som varje gräl vittnar om.

Vad är läkande samtal till skillnad från andra typer av samtal?

Alla samtal är uppenbart inte läkande samtal som vi kunde se i föregående stycke. De flesta samtal är nog snarare neutrala i bästa fall eller leder till försämrad status. Det läkande samtalet är en idé som man kan bära med mig. En man som jag hade ett samtal med berättade för mig att varje morgon har han en stund med sig själv i badrummet där han säger till sig själv att han inte ska bli indragen i allt negativt som pågår på kontoret. Hans föresats är att oavsett vad som sägs ska han förbli positiv. När jag frågade honom om vad som motiverar honom blev det insiktsfulla svaret att ”negativism är mycket smittsamt”. Samtal sker i ofattbart stora volymer varje dag mellan människor. Det är därför av exponentiell vikt hur dessa vardagliga samtal ter sig. En liten förändring i de initiala villkoren skapar gigantiska förändringar på sikt. Tänk på fjärilens vingslag på Himmelska Fridens Torg. Låt oss därför borra något mer i frågan om vad som är läkande samtal och inte. Exempelvis hur skiljer sig psykoterapeutiska samtal från andra professionella samtal?

Flera yrkesgrupper utför behandlande samtal som är läkande samtal. Psykoterapi utförs av en person som har legitimation av Socialstyrelsen och har mandat (allians) med sina klienter/patienter att genomföra psykoterapeutiska samtal. Alla psykoterapeutiska samtal är inte läkande samtal. Människor kan far illa av att gå i psykoterapi och kan ådra sig negativa terapeutiska effekter. Detta kan ske exempelvis när psykoterapeuten lämnar sitt kompetensområde, exempelvis går från att vara psykolog till att försöka bli professionell moralfilosof. Detta sker ofta obemärkt. Exempelvis sker detta när terapeuten ger råd till klienten hur hen bör leva sitt liv. Psykologi i empirisk mening kan logiskt sett aldrig utsäga något om hur man bör leva sitt liv. Psykoterapi är en tät normativ diskurs. Med det menas att den befinner sig inom etikens domän. Givetvis bör alla psykoterapeuter ägna sig åt värderingar men problemet är att de sällan vet att de lämnat den empiriska psykologin. Men förhoppningsvis är de flesta psykoterapeutiska samtal läkande samtal. Forskning visar att psykoterapi hjälper (ref). De flesta som söker terapi söker tyvärr individuellt vilket är synd. Personligen har jag blivit på senare år mycket förtjust i gruppsamtalet. Min erfarenhet är att det helt enkelt är bättre terapi. Existentiella läkande samtal bedrivs med fördel i gruppformat.

Andra typer av professionella samtal som exempelvis mellan vårdpersonal och patienter på sjukhus är många gånger läkande samtal. I angränsande områden till psykoterapi som exempelvis kuratorsamtal kan gränsen upplevas som hårfin. I handledningsuppdrag har jag märkt en oro och ängslan att gå över strikta professionella gränser och inkräkta på andra professioners yrkesområden som exempelvis psykologens. Även praktiserande filosofer (filosofisk praxis) har ingående debatterat gränsen till psykoterapi. Personligen anser jag att dessa farhågor är överdrivna. Om exempelvis en patient känner tilltro till sin kurator på vårdavdelningen och knyter an och öppnar sig är det gott så länge som konsekvenserna är goda av samtalet. Enligt min mening kan frågan avgöras med ett enkelt konsekvensetiskt resonemang. Hellre ett samtal med en bra kurator eller filosof än ett samtal med en välmeriterad men dålig psykoterapeut. Inom psykoterapin finns uttrycket att fel person utbildad fortfarande är fel person. Denna tanke går tillbaka på det dygdetiska perspektivet (Aristoteles) att satsa på att utveckla goda egenskaper som professionell samtalspart. Forskning visar att det är bättre att fokusera på evidensbaserade psykoterapeuter än metoder (ref). De bästa terapeuterna är de som håller sig med ett gnagande tvivel.

Av alla de samtal som äger rum varje dag mellan människor är de professionella samtalen bara en del. Att dessa samtal borde till sin natur vara läkande torde ses som självskrivet men är nog inte alltid fallet i ett hårt pressat vårdsystem. Bemötande inom vården anses som mycket viktigt men är uppenbart svårt. Exempelvis den stressade läkaren som i sin effektivitetsiver lämnar cancerbeskedet utan empati. Den specialiserade psykologen som inte lyssnar till helheten, enbart efter sådan information som ger input till den på förhand bestämda modellen för psykologisk behandling. Mentalskötaren inom psykiatrin som ser människan ur ett strikt biologiskt medicinskt perspektiv och som bortser från hens existentiella behov. Exemplen visar hur den initiala intentionen ser ut och hur avsikt skapar konsekvens. Här kommer den viktiga insikten om placebo och nocebo-effekten in. Nocebo-effekten är motsatsen till placebo och innebär att patienten/klienten inges negativa förväntningar som förvärrar situationen.

När jag som professionell samtalspart träffar en ny person eller en grupp för första gången lägger jag mig alltid vinn om att samarbeta med placebo-effekten. Jag ser det som min uppgift att alltid ingjuta friskt mod och skapa hopp hos den eller de jag pratar med genom att främja de subjektiva faktorerna såsom hopp, tillit, optimism och förtröstan. Detta faller tillbaka på mitt grundläggande synsätt på livet och tron på existentiell tillit (pistis). Liv innebär möjligheter. Möjligheter innebär alltid hopp. Så länge en människa lever så finns hopp. Frågan är inte om utan vilket sorts hopp. Det är en av innebörderna av att vara vid liv. Jag ser det som mitt ansvar att identifiera dessa möjligheter och vid första besöket formulera dessa såväl att även min klient eller grupp börjar känna tilltro och hopp. Det händer ibland att personer säger redan efter första besöket att de känner sig mycket bättre. Det är placebo-effekten som gjort sitt. En ungdom som jag talade med, tyckte att ett samtal räckte och han nu kunde klara av sitt liv på egen hand. Vad hade egentligen hänt? Han förklarade att han hade fått syn på sina möjligheter som tidigare inte varit synliga för honom. Nu räckte det med insikt och istället satsa på att genom handling genomföra det liv som låg framför honom. Låt oss nu istället tänka oss ett första professionellt samtal där nocebo-effekten blir fallet.

En man hade genom primärvården fått samtal med en av Stockholms största KBT-mottagningar. Där arbetade bl.a. nyutexaminerade psykologer med KBT-inriktning. I det första orienterande samtalet beskrev han i detalj sina utmattningssymptom. Till saken hör att han var själv psykoterapeut med ganska lång erfarenhet. Efter sin redogörelse fick han höra av psykologen att det nog inte fanns mycket att hoppas på i hans fall annat än förtidspensionering. Allt hopp för framtiden släcktes för den 43-årige mannen och stegen från KBT-mottagningen var tunga. Som tur var hade han själv en psykodynamisk utbildning där han i sin reflektion efter besöket kunde formulera vad som skett i överföringstermer. Han hade fått vad dynamikerna kallar en negativ motöverföring på sig. Detta utgör ett exempel på nocebo-effekt. Den unge psykologen på KBT-mottagningen var säkert välmenande, men kanske omedveten om skillnaden mellan att bemöta sina första besök med placebo eller nocebo effekt. Jag är väl insatt i detta exempel, därför att det är mig själv som jag skriver om. Det blev ingen förtidspensionering.

Det är viktigt att förstå att denna inställning inte begränsar sig enbart till psykoterapeutiska samtal eller professionella samtal. Den stora volymen samtal äger rum utanför den professionella arenan. I princip alla samtal kan man förbereda genom att påminna sig om vilken stor skillnad placebo versus nocebo effekt gör för samtalets utfall. Min egen mor berättade för mig att hennes far hade sagt till henne som ung att det inte var värt att kosta på henne utbildning eftersom hon bara skulle gifta sig och inte behövde den. Detta samtal fick livslånga konsekvenser helt i onödan. Tyvärr som vi alla vet är denna typ av samtal snarare regel än undantag i nära relationer. En kvinna med svår ryggsmärta berättade att hennes plikt var att tjäna hennes man. Alla år av slitsamt arbete i hemmet hade tagit ut sin rätt. Ett läkande samtal kan lösa upp hennes övertygelse om sin plikt mot sin man.

Sammanfattningsvis är ett viktigt kriterium för det läkande samtalet att alltid arbeta med placebo-effekten och aldrig arbeta med nocebo-effekten. Det låter kategoriskt och det är precis vad det är. Jag kan inte se några fördelar med nocebo-effekter i samtal som syftar till att bli läkande. Möjligen Nietzsches tanke om att ”det som inte knäcker mig, stärker mig”. Men det ser jag som kvalificerat skitsnack. Människor precis som allt levande behöver omsorg och kärlek för att växa. Livet i sig är så pass svårt så det finns ingen anledning att göra det extra svårt. Alltför många människor lever sina liv i samtal och sammanhang som är långsamt men säkert nedbrytande och det är en onödig tragisk utveckling som är möjlig att ändra på genom denna enkla distinktion och samtalsregel.

En annan tragisk och onödig samhällsutveckling är den ökade medikaliseringen av vanliga livsproblem. Låt mig illustrera detta samhällsproblem med ett exempel. En gift man med två barn träffar en ny kvinna på jobbet som han blir förälskad i och bestämmer sig för att starta upp ett nytt liv tillsammans med henne. Hans f d fru hamnar i relationell kris och chock. Av parets två barn får dottern problem med psykiska besvär som ångest och oro. Dottern mår helt enkelt inte bra i föräldrarnas separation och familjens splittring. Paret uppsöker läkaren på vårdcentralen som skriver ut SSRI-preparat för dottern. Det heter att dottern får medicin. Det låter positivt. Nu ska säkert allt bli bra igen. Men systemiskt har dottern först förlorat sin pappa som gått in i en ny familjebildning. Därefter har hon förlorat sin mamma som gått in i kris. Man behöver nog inte heta Freud i efternamn för att förstå denna enkla psykologi. Barnet känner sig övergivet av bägge sina föräldrar och utvecklar därmed oro och ångest som följd av trygghetsförlust. Trösten kommer i form av ett piller. Det är en betydligt mer effektiv och bekväm lösning för pappan som har en ny familj att ta hand om, men på kort sikt. Mamman som fått sitt hjärta krossat, berättar att medicinen ändå hjälper trots allt och att hon mår bättre. De är inte illasinnade människor och älskar alla sina barn. Man känner sig nöjd med medicineringen som löser vardagens problem. Men vad har egentligen hänt? Hur skulle ett läkande samtal se ut? Är pillret nödvändigt för att hantera dotterns psykiska välmående? Personligen tror jag inte alls det. De verkliga relationella problemen sopas under mattan och barnet missar möjligheten till att lära sig hur man hanterar problem som uppstår i mänskliga relationer. Tendensen i vår tid är lindring av symptom för att upprätthålla kravet på vardagens funktionalitet. Funktionalitet är ett viktigt värde, men när det placeras högre i rang än värdet av att läka de mellanmänskliga relationerna i den splittrade familjen lever man med långsiktigt dysfunktionella värderingar. Vardagens krav och stressen av att må dåligt kan förklara att det blir så. Men någon verklig läkning har inte kommit till stånd. Ett piller kan givetvis inte bota de problem som finns i familjen. Detta sätt att tänka och förhålla sig har blivit standard i vårt land. Jag ser en stor fara i detta.

Ett annat exempel på temat individualism som livsidé. En man som har en ytterst framgångsrik karriär. Det mesta i hans liv ligger på en betydligt högre nivå än den normala förutom att hans barn ibland inte mår så bra. De får vissa besvär med psykisk ohälsa mellan varven i form av ångest. Detta kan dock avhjälpas med nya moderna läkemedel. Att gräva i mänskliga relationer är besvärligt och tidsödande. Det leder också till att föräldrars dåliga samveten kan vakna. Egenintresset kan därför lätt frestas till bli skendum och att ta den enkla vägen till en lösning. Den höga nivån på livskvalité kan hållas intakt trots psykiska distraktioner och ytan i familjen kan fortsätta stråla ut framgång och gnistra med hjälp av piller. Den styrande värderingen är att det viktiga i livet är det hålla det med superlativer. Att leva på en positiv nivå som gör livet alltid spännande och intressant. Musiken ska gå i dur och vara glad, nästan glättig. Livet som en schlager. I denna livsfilosofi ryms inte samtal med barn som kan dra ner upplevelsen av lust. Hur skulle läkande samtal med barnen vara möjliga när värderingsmassan är att livet ska konstant hållas på en nivå av onormalt hög livskvalité? Värderingen om att nå framgång i livets alla arenor har varit effektiv för att realisera denna i yttre bemärkelse lyckade och avundsvärda person, men är detta liv autentiskt? En existentiell term som betecknar verklighet. Livets verkliga natur är paradoxer. Värden som står mot varandra. Satsar man på ett värde kommer man förlora ett annat. Dessa dilemman är olösliga och kan enbart betraktas och begrundas. Det finns inga piller som kan upplösa dessa existentiella villkor, även om många hoppas på det. Piller tycks allt mer användas som medel för att hålla livet på en hög nivå och bekämpa de villkor som är oss givna. En del enastående individer som jag har mött har värderingen att det är en mänsklig rättighet att inte behöva må dåligt. Ett fascinerande påstående. Men de verkliga problemen får inte sin lösning. De hanteras helt enkelt inte. Medikalisering innebär ett pseudo-legitimerande i form av undvikandebeteende. Den existentiella frågan om vad livet går ut på avgör givetvis hur man förhåller sig till piller. Det är en specifik syn på människan och hennes liv som ligger bakom den värdering där man väljer piller framför läkande samtal.

När jag själv fick mitt hjärta krossat första gången fick jag en egen erfarenhet av piller. Jag var 22 år och otröstlig efter att min flickvän valt att lämna relationen. En god väns pappa var psykiater. Jag fick träffa denna mycket kloka och erfarna läkare. Jag glömmer aldrig hans värme och djupa förståelse. Han ville dock skriva ut piller och jag fick ett recept. Men jag tog aldrig dessa piller. Även om jag vid den tidpunkten var helt novis vad gäller psykoterapi kändes det som att det var mer av samtalet som jag behövde, inte ett piller. Jag upplevde på intuitiv nivå pillret som ett avbrott och ett svek. Mitt samtal med läkaren var ändå läkande men gav mersmak och jag började i min första terapi. Ett annat samtal samma vecka var också oförglömligt. Jag jobbade natt på SEB och fick åka taxi hem. Jag kunde som vanligt i min kärleks-kris inte hålla tillbaka tårarna. Den kvinnliga taxichauffören tittade på mig och sa ”alla kastrull-lock hoppar rätt till slut”. Vilken tröst och visdom. Ett läkande samtal. Det vardagliga vanliga samtalets potential att vara läkande.

Det finns även andra kanske mer allvarliga fall där människor mår så pass psykiskt dåligt att de inte vill fortsätta leva. Är då inte mediciner positivt för att förhindra att människor tar livet av sig? En del av vår tids inflytelserika psykologer som exempelvis Jordan B Peterson menar att det är självklart att ta piller när man har självmordstankar. Argumentet är att det är bättre att överleva. Detta argument förutsätter dock att det är pillret i sig som räddar liv. Jag är personligen inte övertygad om att det är fallet. Snarare torde det vara livsmodet som föds genom samtalet med en annan människa. Hur kan ett piller skapa livsmod? Ett vanligt förekommande argument är att orsaken bakom svår depression är kemisk obalans i hjärnan. Enligt Peter Briggen (ref) finns ingen kemisk obalans i hjärnan innan patienten börjar ta piller. Den kemiska obalansen skapas med att medicinering börjar, därefter tilltar det kemiska beroendet och den aningslösa patienten är fast. Ett betydligt bättre alternativ är att sluta upp med att faktiskt överge människor som inte vill leva, vilket sker systematisk i en byråkratiskt ordnad medicinskt inriktad vårdapparat. Min poäng är denna: när man ger patienten piller istället för det läkande samtalet överger man samtidigt människan. Människor som inte vill leva vidare skrämmer ofta andra. De är betungande. Men det existentiella behovet som skriker efter tillfredställelse ignoreras. Det är en grym och inhuman hantering av lidande människor. I min egen praktik har jag från tid till annan träffat människor som inte vill leva vidare. De anser generellt att de har goda skäl för detta, vilket de på ett sätt ofta har. Men enligt en form av skepticism (Karneades) finns inte någon ståndpunkt som är helt säker. Det finns alltid en sida som talar för motsatsen. I detta livsfilosofiska samtal i skarpt läge kan de goda skälen med tiden omvärderas och andra skäl som talar mot att ta sitt eget liv få plats. I ett samtal menade en ung kvinna att hon var värd mer som reservdelsmänniska än som levande. En ung man menade att hans prognos var så pass dålig att det inte fanns några skäl att ens försöka fortsätta leva. I grund och botten handlar det om att ta människans ståndpunkt på största allvar och skapa förståelse och gehör för denna. Det är först när denna ståndpunkt är klargjord som den filosofiska undersökningen varsamt kan ta samtalet vidare.

Flera läkare jag samtalat med om piller menar att det viktiga är att de trots allt har en effekt som gör att de hjälper. Det intressanta är att psykofarmaka fungerar så länge som läkaren tror på dess effekt (ref). Placebo-effekten vad gäller farmaka kan inte underskattas. Även om placebo-effekten är så pass hög som 75-80% (ref) så har det också en effekt, sa en psykiater jag talade med. Det är klart att läkaren vill hjälpa sin patient men läkaren är inte utbildad till att föra livsfilosofiska samtal med sin patient även om flera läkare tycks ha en naturlig begåvning för livsfilosofi. Det verkar för mig som om det korta samtalet med läkaren är vad som har effekt, inte pillret i sig. Det är möjligheten till förståelse från en annan människa om en bättre framtid som troligen får människor att mobilisera livsmod. Detta kan kanske skapas på kemisk väg men som en kvinna jag talade med som var djupt deprimerad sa, var det viktiga att det var hon själv som stod för förbättringen, inte ett piller. För att skapa denna förbättring, krävs bättre relationer. Det är i goda relationer som människor läker. Det inre samtalet med sig själv som är yttersta avgörande får sin näring i samtal med andra.

Samhällsutvecklingen med ökad medikalisering har blivit det nya normala och tron tycks vara att i det högeffektiva samhället ska piller ersätta goda mellanmänskliga samtal. En läkare som jag talade med sa att på hennes arbetsplats en vårdcentral såg man det som ett framsteg varje gång en ny patient sattes på piller. Det finns en övertro på medicinens bot. Funktionalitet är viktigt men det är på lång sikt ineffektivt att försöka ersätta goda samtal med piller. Det som behöver läkas kan troligen läkas bättre med goda samtal. På lång sikt är det en bättre samhällsutveckling. Varje dag i Sverige tar 1,2 miljoner (kolla uppdaterad siffra) svenskar piller för att klara av sina liv. Det är viktigt att komma ihåg att farmaka-industrin har vinstintressen som sitt primära fokus. Det är naivt att tro att industrin har människors bästa för ögonen. En del menar att forskning ger stöd för att samtal och farmaka är den bästa kombinationen. Det är möjligt att man får en bra effekt för den vanliga inriktningen på symptomlindring och stöd av funktionalitet, men det jag pekar på i denna text är en ökad medvetenhet om existentiella värden. Meningen med livet är att det ska vara svårt. Det är det som skapar ett nödvändigt motstånd som skapar utveckling. Att må bra är inte meningen med livet. Det är ett medel till att klara av livsresan. Meningen med livet är inte att vara lycklig. Att få stunder av lycka stärker den underliggande tilltron till livet som sådant. Vi behöver mer kollektiva samtal om varför vi lever som människor i landet. I detta avseende är Sverige ett u-land. Enligt min mening krävs krafttag för att komma tillrätta med kollektiva tankefel. Vi står maktlösa och undrande inför stigande psykisk ohälsa i landet. Samtidigt breder medikaliseringen som metod ut sig på andra områden inom psykosomatiken.

Ett exempel får illustrera tankegången. Nyheterna rapporterade om ökad användning av potensmedel hos unga män. En ung kvinna berättade i inslaget för journalisten att de ställer krav på att den unga mannen ska sexuellt kunna tillfredsställa henne. Om han inte klarar det så får hon söka en annan partner. Det är givetvis en bra utveckling med att unga kvinnor ställer krav. Men mannen riskerar att bli övergiven och utvecklar troligen en prestationsbaserad sexuell självkänsla. Mannen får trots sin unga ålder problem med erektil dysfunktion. Den populära och enkla lösningen på problemet är för mannen att ta potensmedel. Att unga män behöver potensmedel är uppseendeväckande. Säkerligen har det även med porr-industrin och dess lättillgänglighet att göra. Denna illustration är givetvis förenklad. Men frågan här är om farmaka borde kombineras med läkande samtal? Hur skulle ett läkande samtal för paret kunna se ut? Möjligen skulle den instrumentella människosynen kunna ersättas med ömsesidighet. Möjligen skulle en dialog kunna visa andra värden i relationen som också är viktiga och som samverkar med att främja ett bra sexuellt samliv. Om ett läkande samtal skulle komma till stånd är det uppenbart att det inte finns något behov av potensmedel. Det är frånvaron av läkande samtal som skapar behovet av piller.

För mig är det uppenbart att för många områden i den mänskliga samvaron skulle det naturliga läkande samtalet vara ett flerfalt mycket bättre alternativ än farmaka. Den medicinska modellen med diagnostik och bot genom piller understöder industrin och breder ut sig på områden där den saknar relevans. För att skapa en motkultur krävs en högre allmänfilosofisk kompetens som inte är speciellt svår att erövra. Det handlar om sociala normer som fått fritt utrymme att växa och som pekar i fel riktning. I mitt existentiella sätt att tänka är inte de svenska normerna i harmoni med de yttre existentiella villkoren för mänskligt liv. Sverige har som land ett existentiellt problem. Ett syfte med denna text är därför att bekämpa den ökade medikaliseringen i samhället och slå ett slag för det läkande samtalet som ett alternativ. Det naturliga enkla läkande samtalet har inga biverkningar. Men det kräver en ansträngning. Det kräver tid. Det är mer kostsamt och tålamodsprövande på kort sikt. I vardagen handlar det om att bry sig om de människor man varje dag möter. Det kräver ett ökat normkritiskt tänkande. En ökad medvetenhet om det läkande samtalets möjligheter. Hur man lever sitt liv får givetvis konsekvenser för hur man mår. Det läkande samtalet har sina rötter i den existentiella livssyn man som människa håller sig med. Ett betydliga bättre alternativ till piller är att vidga samtalet både på bredden och djupet. I princip allt en människa gör under en vanlig dag har en existentiell klangbotten. I nästa stycke ska jag beskriva mer hur existentiella samtal kan vara läkande samtal.

På vilket sätt är existentiella samtal läkande?

Vad är ett existentiellt samtal? Ett existentiellt samtal sätter in människans liv i en större helhet. Denna helhet kan beskrivas som holistisk. Den innefattar en djupare medvetenhet om det mänskliga predikamentet och hennes livsvillkor. Det beskriver en tillblivelseprocess. Existens beskriver ett mer kvalificerat tillstånd än att enbart finnas till. Ordet existens kommer från att något står ut från en bakgrund (lat. Ex-istere). Ett sätt att tänka kring existentiella samtal är därmed ett samtal som utvecklar och som främjar denna tillblivelse process. Individualismen som livsideologi är enligt min mening en återvändsgränd och okunskap om vad en människa är. Människan har inget individuellt centrum. Hen är ett nätverk av relationer. Detta centrum skapar ett subjekt för hennes livsvärld som lever och dör med hennes liv. Att ge en yttre medicinsk beskrivning av människan är viktigt för somatiska sjukdomar men är förskräckligt otillräckligt för kommunikation med hennes djup. Verktyget för att få till stånd denna livsnödvändiga utvecklingsprocess är enligt min mening filosofi. Existentiella samtal är filosofiska samtal som handlar om vad det innebär att vara människa och leva det mänskliga livet. Detta kräver att de berör en dimension som ligger bortom det praktiska livet och berör människans andliga dimension. Det bästa sättet att färdas dit är med filosofi. Religioner har klassiskt utgjort människans svar på existentiella frågor. Religion och filosofi är komplement. Religion kan rymma mycket god filosofi och visdom men bör nog ses som ett försvar för en tro eller en social maktordning. Filosofi ger en möjlighet att tänka fritt.

Vad är då filosofi? Det intressanta med filosofi är att denna fråga är i sig en filosofisk fråga. Till skillnad från andra ämnen som exempelvis om man frågar vad är medicin? Det är inte ett medicinskt problem. Filosofin har denna intressanta säregna prägel. Filosofi är inte en lära. Det är en relation. Det är en kärv kärleksrelation. Existentiell filosofi i klinisk mening är en personlig relation till värden som sanning och visdom. Det går inte att ha kunskaper i filosofi i den betydelsen att det finns en lära som är fast och fixerad och som kan läras ut (jmf religion, ateism). Den sanning och visdom man söker är ständigt undflyende. Det man kan uppnå är enbart en god färdighet i att filosofera. Det är en relationell kompetens. De flesta kan tillgodogöra sig denna färdighet. Men det finns psykologiska motstånd att övervinna. Om man har ett stort ego är det svårt att bli en bra filosof.

En enkel utgångspunkt som jag brukar använda för att börja reda i frågan om filosofi är att dela in filosofi i fyra delar. Den första byggstenen är den semantiska. Vad ord och meningar betyder. Vad menas med samtal? Vad är innebörden av ordet läkande? Dessa är semantiska frågor. Förenklat kan man säga att denna filosofiska gren sysslar med mening och innebörder av ord och satser. Det semantiska perspektivet utvecklar semantiska teorier om vad exempelvis som menas med läkande samtal. Om man försöker förstå vad ordet läkande betyder är det i sig läkande. Semantik hänger samman med den centrala metoden fenomenologi inom existentiell filosofi som jag kommer beskriva mer senare. Även hermeneutik (tolkningslära) är ett viktigt komplement till fenomenologin som en del i semantiken.

Den andra dimensionen är frågan om kunskap (epistemologi). Exempelvis hur kan vi nå kunskap om vad som läkande samtal? Hur kan vi exempelvis veta säkert att ett semantiskt perspektiv på ordet läkande är läkande? Detta är ett epistemiskt perspektiv. Denna byggsten är extremt viktig eftersom den är avgörande för hela den plattform som vi bygger våra trosföreställningar och existens på (jmf religion och ateism). Är psykofarmaka läkande? Detta är en epistemisk fråga. Människor kan vara övertygade om alla möjliga föreställningar med allvarliga konsekvenser som följd. Exempelvis argumentet att ”depression orsakas av låg serotoninhalt”. Trosföreställningar om fakta och värden är centralt inom det existentiella samtalet och en kritisk granskning av dessa är stående inslag på agendan. Hur säkra kan vi vara på att vi verkligen har sann kunskap? En bra och praktisk distinktion att använda går tillbaka i tiden så långt som till Platon. Han menade att för att vi ska kunna påstå att vi vet någonting måste tre kriterier vara uppfyllda: Vi behöver tro X. Vi behöver ha goda skäl för X. X ska vara sant. Det är först då som vi kan hävda att vi vet någonting. Det sägs att en naturvetenskaplig sanning har en genomsnittlig livslängd på 50 år. Om det är sant så finns ingen naturvetenskaplig sanning i platonsk mening eftersom sista kriteriet inte är uppfyllt. Samtidigt tycks människan ha ett starkt psykologiskt behov av visshet. Men troligen är den kunskap vi står på alltid tillfällig och fåfänglig. En del filosofer menar därför att man bör nöja sig med att påstå att man har goda skäl för att tro X. Men ibland är det bättre att avstå från att ha någon tro alls (skepticism). Detta utgör en svårighet och irritation för många människor som lider och som vill ha konkreta svar för att snabbt må bättre. Det kan det existentiella samtalet inte utlova. Sökandet efter sanning och visdom ses som viktigare än att må bra på kort sikt. Krisen ses som existensöppnande. Att må bra kommer som en bieffekt av att ha kommit en bit på denna väg. Det existentiella samtalet rymmer en djupgående utvärdering och ofta omvärdering av livsvärderingar. Värden är enligt Kierkegaard sådant vi lever och dör för. Mina trosföreställningar om vad som gör livet värt att leva är således en epistemisk fråga. Min poäng här att öva sig i att tänka i distinkta perspektiv. När man kan släppa dåliga trosföreställningar om värde kommer det ha en läkande effekt.

Den tredje delen är frågan om vad som finns (ontologi) – läran om varat. Exempelvis om människan har en fri vilja eller inte är det en ontologisk fråga. Om någon påstår att människan har en inneboende existentiell läkekraft är detta ett ontologiskt påstående. Man bör skilja på att något kan finnas och vilka möjligheter till kunskap som finns. En person jag talade med sa att ”det finns en mening med människans liv med den lär vi aldrig få reda på”. Det han påstår är exakt denna distinktion. Något finns (mening) men vi kan inte ha kunskap om den. En del filosofer menar orden metafysik ontologi är kognitivt likvärda. En del gör en distinktion mellan dessa begrepp som kan vara intressant att känna till. Det som inte finns och det som finns. Det är ofta här som striden står. Vad finns på riktigt? Om jag har en idé om hur ett läkande samtal ska gå till, i vilken mening existerar det samtalet? Detta är en ontologisk fråga.

Den fjärde dimensionen behandlar frågor om etik. Hur bör man leva? Hur bör vi prata med varandra? Har jag en medmänsklig skyldighet mot andra människor att bedriva läkande samtal? Alla dessa frågeställningar är exempel på etiska frågeställningar. Etiken rymmer alla tidigare tre byggstenar. De fyra perspektiv går in i varandra. Exempelvis tanken att värderingar egentligen bara är känslor är en semantisk teori om värden (emotivism). En del skiljer på moral och etik så att moral betecknar handlingslivet, där etiken betecknar den systematiska reflektionen över handlingslivet. En intressant slutsats av att göra en distinktion mellan moral och etik blir att en människa kan sakna etik (systematisk reflektion över moraliska handlingar) samtidigt som handlingarna i sig alltid får moraliska implikationer. Det är vanligt att klandra andra för brister i moral utan en egen systematiskt genomtänkt uppfattning om vad som gör något rätt eller fel i moralisk betydelse. Etik hänger samman med den existentiella grundtanken (villkor) att varje människa är ensamt ansvarig för sitt liv. Det är ett normativt påstående. Om det är sant att man är ensamt ansvarig för sitt liv följer ett etiskt behov. Den personliga etiken är ofta ett försummat område, men den rymmer en väsentlig läkande potential. En kvinna med uppväxt inom en speciell frikyrklig sektliknande bakgrund fick dåligt samvete om hon fick orgasm vid samlag. Detta är en etisk fråga. Genom reflektion över sina värderingar skedde med tiden en omvärdering och samvetet som ett etiskt organ fick en mer rimlig funktion. Många livsvärderingar följer med modersmjölken och djupa transformationsprocesser hos människor är i själva verket etiska processer. Piller löser inte etiska problem. Piller skapar psykologiska avskärmningseffekter som inte ger bättre förutsättningar för att lösa personliga etiska problem. Öva dig genom att försöka besvara vilken typ av fråga är detta?

Dessa fyra dimensioner skiljer sig från varandra som olika perspektiv men hänger samtidigt samman. Har människan ett högre jag? Det beror på vad som menas med ett ’högre jag’ (semantik). Om det är möjligt att ha säker kunskap om detta högre jag givet den betydelse som anges, är en kunskapsfråga. Denna kunskap i sig förutsätter att det högre jaget finns (ontologi) i denna semantiska betydelse. Om det finns och det finns möjliga kunskapsvägar till det, vilka moraliska implikationer ger detta? Innebär det att människan bör leva sitt liv utifrån detta högre jags diktat? Kierkegaard som brukar benämnas som existentialismens fader menade detta (ref). Människans högre jag är henne givet och att genomföra sitt liv på den lägsta nivån är en bortkastat möjlighet. Det lidande som människan upplever är enligt Kierkegaard symptom på att denna resa till hennes högre jag kallar på uppmärksamhet. När man läser existentiella teoretiker bör det ske med ett kritiskt öga. Den uppdelning som presenterats ovan kan hjälpa till med detta. Min text är inget undantag. Jag vill hellre att mina påståenden ska tolkas som frågor än sanningsanspråk.

Detta sätt att filosofiskt dela upp en frågeställning i delfrågor kan vara mer hanterbart vid komplexa problem och samtal. Det som skiljer det filosofiska samtalet från andra samtal är bl.a. argumentet, att man ger skäl för sina påståenden som rättfärdigar sin ståndpunkt. Om någon tycker X och man frågar efter varför vederbörande tycker detta och får svaret ”därför att jag tycker så” finns inget argument och därmed går det inte att bedöma påståendet. Det är argumentet som är det intressanta i det filosofiska samtalet. Ofta förmedlar människor bara sina åsikter och tyckande utan några som helst skäl. Är den typen av samtal läkande?

Ofta har man inte några medvetna skäl till varför man försanthåller en viss uppfattning eller åsikt. Detta sätt att tänka kan låta kallt och rationellt. Men det är fullt möjligt att bedriva ett filosofiskt samtal av detta slag både med värme och empati. Fenomenologi som metod hjälper till att artikulera de skäl som finns gömda i människans inre. Det är först när dessa blir synliga som en kritisk granskning kan genomföras. Argumenten kan således lyftas fram på många sätt och en dialog kring det kan inledas. Ett läkande samtal bör enligt min uppfattning vara ett varsamt samtal där argument och skäl blir tydliga och ifrågasatta.

Att använda förnuftet som metoderna ovan visar är en absolut nödvändighet, men dessa fyra dimensioner kan även kompletteras med vägar till sanning och visdom som inte är kognitiva, rationella eller intellektuella. Det kan handla om estetik, musik, poesi, konst, kultur och andra icke intellektuella kommunikationsformer. En poet som jag talade med förklarade att poesin kan förklara det filosofin inte förmår. Musik kan ha en liknande betydelse. Bra musik är ofta bättre på att ge existentiella insikter än intellektuell filosofi. Det viktiga är dock att samtalet vidgar medvetandeomfånget. Den grundtanke jag har är att det läkande är ökad medvetenhet.

Sammanfattningsvis kan en fruktbar utgångspunkt för filosoferande vara att tänka genom dessa fyra perspektiv. Kan detta sätt att dela upp en frågeställning vara läkande? Jag tror det utifrån de exempel som visats ovan. Ett annat exempel skulle kunna illustrera angreppsättet: En släkt har fått svåra problem att tampas med. Ett av barnen en flicka påstår att den andre kusinen en äldre pojke har gjort sexuella övergrepp. Mamman till flickan hävdar att hon ”alltid måste tro på att sitt eget barn alltid talar sanning”. Pappan till det anklagade pojken säger samma sak och anser att hans son är oskyldig. Ord står mot ord. Konflikten blir inflammerad och splittrar familjen. Ett sätt att reda i denna process är att tillämpa de fyra perspektiven ovan: exempelvis frågan om barn alltid talar sanning? Här kommer den epistemologiska dimensionen in. Det finns inga övertygande argument för att så skulle vara fallet. Den andra frågan är vad som menas med sexuella övergrepp? Här kommer den semantiska dimensionen in. Om något avvikande har skett har detta skett med onda avsikter eller är det fråga om en lek som gått för långt? Detta är den ontologiska dimensionen. Var går gränsen för lek och övergrepp i barnens värld och hur bör man som vuxen hantera konflikten? Att barn leker doktor är en sak som kan ses som en naturlig del i barns utveckling, men påståenden om sexuella övergrepp är något helt annat. Här kommer de etiska frågorna in. Genom att systematiskt strukturera problemet i dessa fyra dimensioner är det möjligt att få till ett konstruktivt samtal som kan läka en svår och smärtsam konflikt. Det läkande kan ske i form av klarhet och visshet om den oenighet som finns är reell eller skenbar. Frågorna kan i bästa fall diskuteras igenom i välmening och god vilja för att hitta en gemensam plattform för en lösning av konflikten med hjälp av en uppdelning i dessa fyra dimensioner. Etiken blir avgörande för vad som händer med familjen i framtiden. Existentiella faktorer som ansvar, frihet, värden, autonomi, autenticitet och andra existentiella värden utgör hörnstenar i att lösa upp konflikten. Exemplet vill visa att emotionellt komplexa och smärtsamma situationer kan hanteras med hjälp av förnuft och filosofi. Men det innebär inte att känslorna är oviktiga inom filosofin. Känslorna spelar en viktig roll inom etiken. Mer om känslor längre fram.

Det andra kriteriet för existentiella samtal som jag ser som nödvändigt är den eskatologiska dimensionen. Eskatologi är läran om det yttersta. Begreppet är användbart inom det existentiella därför att man ser läkningen kommer till genom att se till den större bilden. Den större bilden är människans existentiella villkor. De villkor som är henne givet och som inte låter sig ändras. Det krävs för läkning dels en kännedom om vilka dessa existentiella villkor är och en acceptansprocess för villkoren. Det existentiella samtalet är läkande genom att människan harmoniserar sig med tillvarons villkor. Många gånger är det som behöver läkas en protest eller ren okunskap om livets villkor i sig. De flesta människor har mycket svårt att förlika sig med människans existentiella villkor som kravet på att välja, att vi åldras, att vi inte kan påverka historien för att nämna några av villkoren. Jag glömmer aldrig en ung människa på min mottagning som sa att han krävde inte mycket av livet, ”det räcker med att jag är lycklig”. Det var vackert och oskuldsfullt sagt. Men är det så som det mänskliga livet är beskaffat? Är det rimligt att förvänta sig en stabil nivå av lycka? Den läkande processen var en personlig undersökning i livets natur och med denna en gradvis acceptans för det mänskliga livets villkor som sådant. Livet är inte i sig självt lyckligt. Det är brutalt och grymt till stora delar obegripligt. Människan är utkastad och sårbar och tycks vara dömd att som det enda djuret grubbla över existensens mysterier. Det som behöver läkas hos människor är ofta en bristande insikt om livets villkor och därmed bristande acceptans. Det som är intressant med de existentiella villkoren är att de tycks existera á priori. Därmed kan de ses som metafysiska fakta som vi har att tampas med. De existentiella villkoren skapar kriser i människans liv som kan ses som naturliga utvecklingsfaser som vidgar hens medvetenhet om livets natur. Krisen är existensöppnande. Krisen är samtidigt ett farligt tillstånd. Den kan innebära antingen utveckling eller undergång. Vi är inte garanterade något lyckligt slut. En tandläkare jag talade med sammanfattade det hela så här: ”om man tänker på det är det faktiskt ohyggligt”. Snuddandes vid existentiell ångest. Kriser innebär även att ens förmåga att fungera väl går ner därför är det begripligt att människor fasar för och värjer sig mot kriser. Nedsättning i funktion kan påskynda undergången. Detta kan förklara varför tillflykten till piller kan kännas som en nödvändig lösning. Åtminstone så länge som man inte känner till de existentiella idéerna om krisen som potential för utveckling. Om man istället för att genomleva krisen autentiskt (tar piller) finns en risk att den visdom och sanning som krisen kan uppenbara förloras. Den klena tröst som finns i detta är att nästa kris troligen blir värre.

Existentiella samtal är klargörande filosofiska samtal om människan och hennes liv. Räcker då detta? Var kommer känslorna in? Känslorna är givetvis viktiga i existentiella samtal. Mitt synsätt är att känslorna är kungsvägen till att se och komma i kontakt med tillvarons djupare värden. Det är intressant att filosofera om känslor. Det är värt att erinra sig Humes påstående att vi lever som slavar under våra passioner (ref). En lärare jag hade menade att man inte kan filosofera med känslor. Man kan enbart filosofera om känslor. En annan hävdade att filosofi enbart är en intellektuell verksamhet. Jag tror inte att det är möjligt att filosofera utan känslor. Det är känslan av kärlek till sanning och visdom som är själva motorn till att driva den filosofiska processen. Filosofi är som sagt en relation. Det är en bister kärleksrelation till sanning och visdom. Utan känslor ingen filosofi.

Ett exempel på samspelet mellan känslor och ontologi: En ekonomiskt framgångsrik man kom till min mottagning för frågan om meningen med sitt liv. Han hade uppnått en ansenlig förmögenhet. Bodde flott och hade en fin familj. Allt var på pappret perfekt i hans liv. Förutom att han inte kände någon tillräcklig mening med sitt liv. Känslan av att det inte finns någon mening med ens liv innebär nödvändigtvis inte att det inte finns någon mening med ens liv i ontologisk mening. Även det motsatta gäller: Man kan känna att livet är meningsfullt trots att det i själva verket inte är det i ontologisk mening. Efter en tids samtal förstod vi att mannen var konstant mycket upptagen av ett hektiskt liv. Stressen i hans liv gjorde att han sällan var i kontakt med livet här och nu. I sinnet planerade han alltid för ett ”sen”. Det gjorde att han aldrig upplevde nuet som det egentligen visade sig. Ibland kan man se på pubar den klassiska skojskylten, ”Fri öl imorgon”, vilket syftar på systematisk förskjutning till en senare tidpunkt som aldrig kommer att inträffa. Många lever sina liv med denna form av procastinering. Känslan av att deras verkliga liv aldrig kommer att inträffa. Uppskjutandet av livet till ett senare tillfälle följer av att vara intecknad av en strikt planering och agenda. I Sverige gillar vi att planera och passa tider och regler. Priset vi betalar för detta är minskad livskänsla. Ur en existentiell synvinkel berövade han sig själv systematiskt alla värden som nuet erbjöd. Man kan fundera på vad det innebär att vara en god svensk.

Inom filosofi finns en idé att meningen med livet kan förstås som en fråga om värden. Om det inte finns värden, finns heller ingen mening med livet är tanken. I detta fall fanns värden, men upplevelsen av dessa värden saknades. Orsaken till det tycktes vara att han aldrig lät sina känslor stanna vid livet här och nu så som det visade sig. Därmed levde han avskuren från sitt eget livs djupare värden och han kom med tiden att avlägsna sig själv allt mer från sig själv och från källan till sin egen livsenergi. Det läkande samtalet blev därmed en fråga om värderingar. Om tid. Om tillvaron. Om hur han lever sitt liv. Hur han som hade allt ändå i sin känslomässiga upplevelse inte hade någonting. Ett liv som träl under måsten, krav och förväntningar. Det är intressant att notera hur känslor kan förvrida verklighetsperspektivet. Ett viktigt existentiellt villkor som han inte hade reflekterat över var det ontologiska påståendet att livet är bara i detta ögonblick, ingenting mer. Stern har skrivit intressant om detta i boken ”Ögonblickets psykologi” (ref). Relationen till livet och tillvaron i sig är nu. Det innevarande ögonblicket. Lever man med att skjuta upp livet är det inte konstigt att livet känns meningslöst eftersom det innebär en flödande kontaktlöshet med livet i sig. Det är mycket enkelt att få som vana att skjuta upp livet som något som ska ske i framtiden. Men framtiden existerar inte i ontologisk existentiell mening. Även det som har varit finns inte heller annat än hur vi nu upplever det som har varit. Vi har inte tillgång till historien annat än genom nu. Människans existentiella villkor är att alltid tvingas betrakta forntiden ur nuet lins. Det är detta som är den verkliga ”verkligheten”. Denna kontakt med nuet skapar en autentisk relation. Ett utflöde av verklighet som en existentiell process. När människan släpper tankarna på vad som ska ske härnäst och fokuserar medvetandet på sina känslor inför vad som är nu kommer livskänslan och därmed känslan av mening i livet att öka. Inom den existentiella diskursen finns den esoteriska tesen att ”varat har egenvärde”. Det är den levda erfarenheten av detta som skapar känslan av mening i livet. Vid ett tillfälle berättade mannen att han efter en session bara satt sig med en kopp kaffe på ett ställe och upplevde en sådan stark livskänsla som han inte hade haft på flera år. Enligt min mening visar det att han vidgat sitt medvetande och fördjupat sin personlighet. Att leva i nuet innebär en stabil anslutning till den större rymd som omger människan. På så vis är existentiella samtal läkande. Existentiella samtal kan liknas vid internet. Man skapar en uppkoppling till ett större sammanhang.

Fenomenologi är den centrala metoden (web-läsaren) i den form av existentiella samtal som jag arbetar med. Det är också en väg till den ontologiska plats jag i stycket ovan kallar för nu (många missuppfattar ”nu” med den kronologiska betydelsen). Fenomenologi kan göras hur komplicerad som helst men också enkelt och naturligt okomplicerat. Utgångspunkten är att istället för att tolka en annan människa utifrån sina egna antaganden (eller en teori) och föreställningar så ber man henne beskriva vad hen upplever. Det centrala ordet är alltså beskrivning. Vad som sker med denna beskrivning är att upplevelsen verbaliseras och artikuleras. När upplevelsen formges blir den läkande. Kontakt skapas. Därmed får upplevelsen en hanterbar verbal form som gör upplevelsen mer konkret och begriplig. Väl tillämpad får denna metod de flesta människor att känna sig på djupet sedda och bekräftade, vilket är ett primärt existentiellt behov. Jag betraktar den fenomenologiska metoden som suverän. Den systematiska övergivenhet som sker genom att ge människor piller istället för samtal, tolkningar istället för förståelse göder enligt min mening framväxten av ett samhälle med allt fler individer med behov av narcissistiska försvar som blir farligt och anti-existentiellt. Denna utveckling kan på en social nivå beskrivas som katastasen, den tid som föregår katastrofen, och som vi börjar känna av i form av olika globala kriser.

Avslutning

Jag har i den här texten tagit upp en del existensfilosofiska idéer och exempel som förhoppningsvis kan främja ett läkande samtal. Läsaren förstår att det inte finns någon ambition om kunskapsöverföring. Snarare är min förhoppning att texten är tankeväckande och inspirerar till egna insikter om vad ett läkande samtal är och hur det bäst bedrivs. Oscar Wilde lär ha sagt att ens bästa idéer kommer från andra. Jag tror att det ligger mycket i detta. Mitt bidrag har varit att formulera ett tankegods som läsaren säkert känner igen från andra. Varje påstående som görs i texten bör helst tolkas som en fråga: är detta godtagbart?

Texten har behandlat frågan om passivitet, underlåtenhetssynder, placebo och nocebo-effekter och hur man kan utnyttja potentialen i etik för att skapa läkande samtal. Mitt personliga synsätt är att det läkande samtalet (personlig nivå) ur existentiell synvinkel är i grund och botten en fråga om personlig identitet. Identitet handlar om att göra saker till sitt. Personlig identitet beskriver denna process där jag gör min personlighet till det jag känner till om mig själv. Jung definierade Skuggan som det som är sant om mig själv men som jag inte vill kännas vid (ref). I existentiell mening är det gapet eller klyftan mellan vad jag skenbart tror att jag är och vad jag i verkligheten i sann mening är, som behöver läkas. Om denna grundläggande insikt kommer på plats kommer andra mer symptomatiska behov av läkning även att ske. Därför bör det läkande samtalet alltid fokusera på personlig identitet. Den viktigaste uppgiften för det existentiella samtalet blir därför som jag ser det att läka denna klyfta av omedvetenhet. Många människor lever med en nihilistisk syn på personlig identitet. Det enda verkliga är min personlighet. Det paradoxala (att gå mot sin egen tro) är troligen att personlighet är det minst verkliga och mest förgängliga. Människans generella lösning ligger i läkningsprocess som innebär att sluta med att identifiera sig med sitt personliga ego. Det är denna överlevnadsinriktade identifikationsprocess som genererar de problem som behöver läkas. Det existentiella samtal som adresserar denna problematik är rätt utfört i grunden läkande. Läsaren förstår att det existentiella samtalet till stor del handlar om vilken människosyn man har. Vi kommer tillbaka till grundfrågorna som ställdes i början av denna text: vad är en människa och hur bör hen leva? Jag ser människan som förkroppsligat medvetande. Många anser att människan är en varelse som kan ha andliga erfarenheter. Jag tror att det vore bättre att se människan som en andlig varelse som har mänskliga erfarenheter. Om detta är sant eller inte, spelar mindre roll om detta synsätt genererar ett pragmatiskt värde. När jag tänker på människan som fascinerande varelse blir hen mer begriplig med detta synsätt och förhoppningsvis ger det en bättre potential för det läkande samtalet.

 

 

Kommentarer är avstängda